tessilago.

i november 2oo5 gick min farmor bort. jag är otroligt ledsen att hon inte längre finns kvar i mitt liv, men i och med hennes bortgång fann vi varandra igen; pappa, jag och madeleine. mer eller mindre tvingade att hålla ihop under farmors sista tid i livet, hittade vi tillbaka till varandra, och kunde efter månader isär umgås på riktigt.

man brukar ju säga att det alltid finns något gott i det onda, och det fanns det även denna gång, det var farmor, hon var det goda. hon som alltid tagit hand om mig, sett till att jag mått bra och gett mig det jag behövt. nu var det min tur att ta hand om henne. jag satt vid hennes sida, pratade lugnande med henne och fanns där.

den kvällen pappa ringde och berättade att farmor somnat in, kände jag en lättnad, mitt i all sorg. jag var helt förstörd för att hon inte längre fanns kvar hos oss, men samtidigt lättad att hon inte längre behövde må som hon tidigare gjort. madeleine hade flygit ner och tagit farväl någon vecka innan farmors död, eftersom att hon inte bor i denna del av landet. men den kvällen satt vi där; inte bara jag och pappa, utan vi två - tillsammans.

sedan var det dags för planeringen av begravningen. jag, pappa och hans tjej for till begravningsbyrån. frågan är bara om det kändes bra, eller rent av förjävligt att som nybliven 17åring planera en begravning, och perfektionist som jag är - få allt riktigt, riktigt bra? kanske var det rent av nyttigt att styra upp det hela?

jag bestämde mig i alla fall i denna dag att jag inte vill bli begraven, det blir för mycket för de anhöriga att ansvara för, just i denna sköra tid av livet,  jag vill hellre bli spridd för vinden.